Skebäcksbron öppen nu.
Det pågår flera stora gatu- och vägarbeten runt och i Örebro. Sakta men säkert börjar nu projekten f
... (2010-09-08 - 10:07:28)» Läs mer
Klart övertag för alliansen
När valet nu närmar sig börjar opinionsläget klarna allt mer. Fler och fler bestämmer sig för vad de
... (2010-09-08 - 10:00:14)» Läs mer
Barn allt mer datoriserade.
Mer än hälften av alla barn i åldern 10—18 år har egen dator. Den används flitigt: Vartannat barn me
... (2010-09-08 - 09:56:39)» Läs mer
Sveabörsen på Internet!
Untitled Document
NYHETER
LEDARE
DEBATT
LÄNET RUNT
HUS & HEM
SPORT
KRÖNIKA
KONTAKT
OM LP
PRENUMERANT
START
KrÖnika
En julgrans sista resa (2009-01-13)
Tjugondag Knut har nu passerat, en dag som betyder nådastöten för mången julgran. Jag har – trots att jag aldrig firat jul hemma i den egna lyan – alltid sett till att skaffa mig en sådan där grön, barrbeprydd skapelse. Jag vet inte riktigt varför. Det är knappast rationellt, men det luktar jul de där sista timmarna innan man far till släkt och vänner för att fira på riktigt. Och det är trots allt ganska mycket värt.
Jag har i skrivande stund avverkat min sjunde egna julgran, och börjar således kunna uttala mig lite om den svenska granens karaktär. Ska man hårdra det hela kan man väl säga att det finns två sorters granar. De som dricker vatten, och de som inte gör det. Båda två är vackra när de står där nyklädda som en brud inför ett förmiddagsbröllop. Men skönhet är förgänglig.
De granar som dricker vatten håller sig fina in i det längsta. Tills de bestämmer sig för att säga adjö. Då strejkar de, falnar och släpper både kulor och barr med ett ömsom knastrande, ömsom kraschande läte – lite beroende på vad som för stunden faller ur trädet. Dessa törstiga julgranar är emellertid att föredra. Ty dem får man se i all sin prakt åtminstone någon vecka efter att man vänt åter från julfirandet.
De granar som inte dricker är för det mesta lite extra vackra när de fått fot och kläder. Men sedan går det raskt utför. Redan till annandagen har de strött ett grönt täcke av små stickiga barruschlingar på julgransmattan. Till nyår börjar de skifta i brunt, och när trettondagen väl infaller kan gästande vänner tro att man hittat årets prydnadsträd i utkanten av något nergånget industriområde i forna Sovjetunionen. Likväl envisas man en vecka till. För det är på tjugondag Knut julen dansas ut. Sedan må dansen innebära hur mycket skoglig akupunktur i fotsulorna den vill.
Förra året var det rekord. Då vattenstrejkade förmodligen granen redan under sina sista år i skogen. För barren började falla innan granen ens nått sitt hörn bredvid vitrinskåpet. Och när det skelett som en gång kallats julgran gjort sitt hade den sannerligen gjort sitt för länge sedan. Det som slutligen placerades i bakluckan på bilen var helt tömt på barr, sånär som på några av de där grova som sitter fast på stammen. Fast det var ändå bara början på eländet. För tjugondag Knut förra året inföll på en söndag.
Till saken hör att vi som lämnat landet för stan inte bara kan gå ut till skräphögen och låta granen åter bliva den jord av vilken den är kommen. I stan måste man uppsöka någon av de kommunalt inrättade uppsamlingsplatser som är stadsgranarnas sista viloplatser. Jag vet inte om skräp är värdefullt, men dessa uppsamlingsplatser är försedda med rejäla staket och stängsel. Och ingen av dem, erfor jag förra året, har söndagsöppet – inte ens när Knut har namnsdag.
Det blev ett evigt bilande runt halva stan med granen slumrandes i bakluckan. Och när man avverkat sådär fyra-fem stängda grankyrkogårdar blir man ganska less. Till slut far den lede i en och man överväger att bryta mot lagen och lämna den på någon oövervakad returstation. Men när det är full rulle – och alltså långt ifrån oövervakat – på fyra-fem sådana också, blir man lätt desperat. Att kapitulera och ta hem granliket igen kommer dock inte på fråga.
Många hävdar säkert att uppsamlingsplatser för granar är en akt av miljömedvetenhet från en kommuns sida. De menar säkert att det är ett smidigt sätt att låta de gamla torra träden åka kollektivt till något fjärrvärmeverk för destruktion. Och de anser säkert också att det är lättare för stadsbon att bli av med sitt julavfall om det finns särskilda platser att lämna det på. Men inget av detta stämmer om det är söndag. För då slukar det både bensin, möda och inte minst tålamod. Särskilt som jag och min gran fick ta till drastiska metoder för att kunna skiljas åt. Jag ska väl kanske inte säga exakt var den hamnade till slut. Men inte långt från platsen där granen nu mött sin skapare, finns förmodligen ännu ett betydande antal, betydligt friskare släktingar som vajar för vinden.
Webbredaktör/Reporter Johan Pettersson
Telefon Västerås: 021-19 04 06
Telefon Örebro: 019-19 50 50
e-post: Johan Pettersson
