Nora Årets skolkommun.
Fackföreningen Läraförbundet utser årligen årets skolkommun, både på riksplan och lokalt.
I Örebro
... (2010-09-09 - 11:28:13)» Läs mer
Skebäcksbron öppen nu.
Det pågår flera stora gatu- och vägarbeten runt och i Örebro. Sakta men säkert börjar nu projekten f
... (2010-09-08 - 10:07:28)» Läs mer
Klart övertag för alliansen
När valet nu närmar sig börjar opinionsläget klarna allt mer. Fler och fler bestämmer sig för vad de
... (2010-09-08 - 10:00:14)» Läs mer
Sveabörsen på Internet!
Untitled Document
NYHETER
LEDARE
DEBATT
LÄNET RUNT
HUS & HEM
SPORT
KRÖNIKA
KONTAKT
OM LP
PRENUMERANT
START
KrÖnika
Vem sa det där? (2009-11-05)
Det är en mörkt och kall kväll i november. Jag går med lugna steg mot kyrkogården. I handen bär jag ett gravljus som inhandlats på Ica för en billig peng. Gräset är blött av veckans regn. På kyrkogården är det tomt, de flesta har redan varit här. Många gravar är smyckade med kransar och ljus.
För att hitta rätt grav har jag en grön ficklampa med mig. Elsa Johansson, Max Persson.... Nej ingen grav med rätt namn på.
Plötsligt hör jag ett skrik. Jag blir så rädd att jag tappar ficklampan och springer iväg. Andfådd stannar jag och sätter mig på en mörkbrun parkbänk.
– Hallå?! Säger en tyst liten röst.
Jag ignorerar rösten och intalar mig att den inte finns. Utan ficklampa går jag vidare och letar efter graven då jag plötsligt hör rösten igen.
– Svara! Säger rösten lite argare.
Jag tittar på det vita gravljuset och konstaterar att ljudet inte kommer därifrån.
Ännu en gång hör jag rösten.
– Svara då! Utbrister rösten argt.
Jag kollar omkring det finns inte en själ någonstans. Med snabbare, trippande steg fortsätter jag. Efter att jag har passerat minneslunden, som är full av ljus och kransar av olika slag, så kommer jag till i Asken, där ska min lillasyster ligga. Sten efter sten granskas men ingen gravsten med Stina Svensson syns till.
Med skor som känns som blött tidningspapper och glänsande ögon hör jag rösten igen, högre och tydligare.
– Kolla i handen, här är jag, med lugnande och tröstande röst.
Jag tittar i handen på det vita gravljuset. Och ser en mun, en vit näsa samt två stora isblåa ögon. De glimmar som snö i vintersolen.
Plötsligt hoppar gravljuset jag har i handen ner i det gröna blöta gräset.
– Häng på. Jag vill visa dig något, ropar gravljuset från marken.
Efter att ha gått en lång stund stannar det vita gravljuset framför en mörk sten. På stenen klättrar vit mossa. Rabatten är vildvuxen, det sticker upp två smala kvistar. Jag gissar att det för länge sedan funnits en blomma där som vissnat.
Gravljuset vänder sig om och tittar på mig med sina stora isblåa ögon, de glimmar inte längre. En tår faller ned för hans kind av stearin. Jag sätter mig på knä, byxbena blir blöta och bruna av lera. Vi ser på varandra och jag ser att han vill säga något.
– Här är den, säger gravljuset.
Jag tar av mig min svarta vantar, som min mormor har stickat till mig för några år sedan, och drar fingrarna över den kalla, blöta och mörka stenen. Där står: Här vilar syskonen Fanny och Stina Svensson.
